Ett tänkt Sodaverk på Yxlan år 1746

På en av pärmarna i Birger Ahlréns arkiv står det ”Soude-Werket 1746”. Här har Birger samlat vad man vet om hur det på 1700-talet gick till när det inte blev av med någon fabrik för tillverkning av soda för råvara till dåtidens glasbruk.

Här finns kopior hämtade på olika arkiv och texter med förtydligande av de svårtydda handskrifter med brev i ärendet.

Här är en dåtida avskrift av Yxlöböndernas brev till Kontrollören Kiellstedt:

Tanken var att historien om Sodaverket redan för tio år sedan skulle införas i Hembygdsföreningens årsskrift. Birger ville presentera breven rakt av utan kommentarer, skrivna med våra bokstäver i den form som han hade ”översatt” dem till, och låta dem tala för sig själva. På årsskriftens redaktion var man av den uppfattningen att brevens långa meningar och dåtidens krångliga språk kunde vara för svårt för dagens läsare och bad Anita Bertilsson skriva en sammanfattning av storyn. Hon la in lite fantasi och lite funderingar på lösan grund. Det blev emellertid inte av att införa den i årsskriften då, men så här vad det tänkt:

En fabrik på stranden i Kolsvik. Så kunde det ha blivit. Om inte byborna i Yxlö och Kolsvik år 1745 gått samman och stått på sina rättigheter som kronoskattebönder.

En man vid namn Johan Simon Kiellstedt hade på okända vägar letat sig fram till Yxlan och ville bygga en fabrik på stranden för att tillverka soda till den tidens glas och porslin. Bränna vass och tång i ugnar.

Men kung Fredrik gick bönderna till mötes och byborna fick behålla sin strand och sin tång och vass.

Vilken dramatik som låg bakom brev och händelser på Yxlan i mitten av 1700-talet kan vi bara spekulera runt. Det vittnar breven om som finns bevarade i olika arkiv.

Man måste ta sig friheten att använda fantasin för att fylla i luckorna mellan Kjellstedts brev och böndernas skrivelser.

Vem denne Johan Simon Kiellstadt var vet vi egentligen inte. Han har titeln Controllör – vad det står för är osäkert. Födelsedatum och vart han sedan tog vägen vet man inte heller.

Däremot vet man att denne Kiellstedt 1741 fått privillegium att hitta en lämplig plats för ett sodaverk men har fått avslag för en liknande tillverkning i Göteborg och Kristianstad. Han far då upp till Stockholm och sedan vidare ut i skärgården.

Är det en driftig entreprenör – eller någon som försöker lura av bönderna mark och stränder till en tvivelaktig anläggning? Som skulle sätta spår för århundraden framåt? Marken är s k kronoskatteägor som brukas av bönderna och används för både jakt och fiske av byborna. De som bor på Yxlan och på grannöarna betalar skatt för marken.

Tänker Kiellstedt använda marken utan att fråga? Det sägs att han fått ett muntligt löfte av några han stött på. Eller tar han sig runt i byarna, knackar på i husen och talar om att nu är det en fabrik på gång.

Eller är han vänlig och försöker med övertalning? Det vet man inte. Men vad man vet är att bönderna känner som om den främmande herren och hans sodaverk ska ta marken från dem.

De bestämmer sig att för att protestera mot intrånget och skriva ett brev till Kjellstedt . Skriver de själva följande brev? Förmodligen inte. Kanske är klockaren eller prästen dem behjälpliga?

För det är snirkligt skrivet och på det sätt som krävdes på 1700-talet.

I brevet säger man att man inte sätter sig över kungliga förordningar, men att man inte kan medge något intrång på Kronoskatteägorna. Man avslutat brevet med en förhoppning att det skall lyckas att finna en annan plats för sodaverket. Läs hela brevet här 

Hur det måste ha pratats under möten i den mörka hösten i de små låga husen, Medan talgljusen flämtar och brinner och det sprakar i den öppna härden.

Förmodligen blir herr Kiellstedt förtörnad över böndernas halsstarrighet. Han går av och an i sin kammare med sina knarrande läderstövlar och vill att bönderna ska ändra sig. Nu beslutar han att skriva till kommerskollegium som i sin tur skriver brev till landshövdingen  i februari 1746.

I brevet beskrivs Sodaverket och dess önskade belägenhet på Yxlans ”onyttiga bergudde”. För kommerskollegium har han betonat den stora nyttan av en sådan anläggning och fördelen med dess läge vid Yxlö och Kolsviks stränder. Läs hela brevet här

Från Norr- och Söderöra kommer det nu ett brev till Landshövding Ankarkrona vari man ger sitt stöd för Kiellstedts sodaverk. Läs hela brevet här.

Nu blir bönderna på Yxlan mäkta bekymrade. Nu är det allvar. Det finns en risk att sodaverket ändå blir av trots deras protester.

Det hålls bymöten. Det är slitsamt att klara försörjningen ute på öarna och varje åkerlapp och varje strandmeter är viktiga för att klara uppehället. Tång och vass behövs både för djuren, potatisland och hus och tak. Att bränna det till soda som sedan skulle skeppas iväg till ett fjärran beläget glasbruk vore det samma som stöld från fattiga bönder.

Under tiden skriver Kiellstedt till Kungen en lång promemoria och förklarar nyttan för riket att placera sodaverket på Yxlan och hänvisar till både Yxlöbornas brev och brevet från Norr- och Söderöraborna.Läs hela brevet här

Men Landshövding Ankarkrona tar nu ställning för Yxlö-bönder och tillskriver kommerskollegium.

Han hänvisar till ett uttalande av Kronobefallningsmannen Carl Pohl som säger att jordägarna inte kan fråntagas deras mark så länge de betalar sin skatt. Läs hela brevet här 

Nu får man hjälp av kommerskollegium som skriver till Kungen och tar tillbaka deras tidigare inställning och åberopar Landshövding Ankarkronas uttalande att Kiellstedt inte bör få tillstånd att anlägga ett sodaverk på stranden i Kolsvik. Läs hela brevet här 

Kung Fredrik svarar med ett brev till kommerskollegium daterat den 3 april 1747:

”Uppå Eders underdåniga utlåtande av den 2 mars sistlidna över Kontrolleuren Joh. Sim. Kiellstedt giord ansökning att erhålla en liten udde eller plats av Yxle och Kohlswiks kronoskatteägor uti Länna socken till ett Sodawerks anlägande. Wela wi Eder härmed till Nådigt swar hawa lämnat at som det finnes att jordägarne wid berörda plats eij skola wilja awlåta dem icke heller sådant kan åläggas så länge de derföre sin skatt och skuld wederbörligen erlägga så kan denne Kontrollör Kiellstedt i förenämnda ställd ansökning icke willfaras.”

                                                               Fredrik

 

Glädjen och lättnaden blir stor. Och bönderna som kämpat för sin sak är mäkta stolta.

Det har de all anledning att vara. Hade de fogat sig och sagt ja till planerna på ett sodaverk hade en stor anläggning kanske än i dag missprytt stranden i Kolsvik.

 

Bomärke, i stället för namnteckning

Olof Ersson i Alsvik

Olof Ersson i Alsvik

Före folkskolans införande 1842 kunde många varken läsa eller skriva. När namnteckningen skulle sättas i protokoll eller på avtal användes bomärket. Ett bomärke är ett tecken som består av en eller flera linjer och användes tidigare för att märka hus och bohag, inbränt eller skuret i husdjur.

I Birger Ahlréns arkiv finns en pärm med bomärken som han samlat medan han sökte i arkiven. Av hans korrespondens med Ove Andersson (1927-2008) som var bosatt i Norrtälje, framgår det att Birger har kompletterat Ove Anderssons Bomärken i Roslagen, 1988, som finns i Stadsarkivet  i Norrtälje. I pärmen fanns också en version av Ove Anderssons lista med Birgers kommentarer och tillägg.

Så här skriver Ove Andersson: ”Under min släkt- och hembygdsforskning har jag blivit intresserad av bomärken, dessa mer eller mindre fantasifulla krumelurer, som de icke skrivkunniga Roslagsborna använde som ”namnteckning” under diverse skrivelser.” Läs fortsättningen av inledningen med tillägget av de bomärken som Birger samlat och lämnat till sin vän och forskarkollega. InledningenSök bomärkena i de olika socknarna: Blidö, Frötuna, Länna och Rådmansö,   

I pärmen finns också en lista om 88 bomärken som förekommer i Blidö Kyrkoräkenskaper 1730 – 1830. Listan har framtagits av Åke Granhall, (1920 – 1989) som var sommarboende i Källviken på Blidö. Se listan över Bomärken

Albumet, vems var det?

SONY DSC

En av mina grannar här i Fällgate, Lasse Eriksson, ropade in ett litet album med 20 fotografier på en lösöresauktion.

Det var ett hem i Oxhalsö by efter Hans och Teresia Vesterberg som gick bort.

På pärmens insida har den som givit bort albumet skrivit: ”Minne från den som dig aldrig glömmer till sin käraste Gärda 28 April 1900”. Som så ofta i sådana här situationer står det ingenting övrigt skrivit på kort eller i album. Man vet idag endast gissa vilka personer som är avbildade.

SONY DSC

En gissning: Teresia, född Söderman, hade en kusin som hette Gerda Johanna Söderman och bodde på Svartlöga. Hon var visserligen född den 21 juni 1877, så vad som hände lördagen den 28 april 1900 vet vi inte.

De 20 bilderna finns avfotograferade på en bifogad plansch. Om någon av mina läsare känner igen ett ansikte är jag mycket tacksam att få veta det. Och det har kommit uppgifter om några av bilderna. Det börjar luta åt Gerda från Svartlöga. Två av personerna är från Svartlöga, de andra från Norröra.

Gerda Söderman är kusin till Johannes Södergren (8), och Elisabet Vestermans (1) farfar var bror till Julias (14) morfar. Julia och Delia (18) har inga släktband.

 

 

 

Tryck här så får du se bilderna i ett nytt fönster.