Ett gåtfullt drama i Köpmanholm 1938

Det är alltid roligt att få kommentarer till det man har skrivit. Också att få frågor, som inte alltid är så lätta att svara på.

För några dagar sedan fick jag frågan om jag hade hört om någon som hade cyklat rakt ut i Blidösundet. Det hade jag inte, men så här gick det till:

”Under slutet av juni och hela juli månad 1938 semestrade mina föräldrar, min lillasyster Anita och jag i Sverige. Vi var utlands-svenskar i Frankrike och bodde i Neuilly-sur-Seine, som är en förort till Paris. Jag var fyra ½ år gammal och Anita ett år. Den 25 juni anlände vi till min farmor och farfar i Saltsjöbaden. Den 5 juli reste vi vidare med ångbåt till Köpmanholm på ön Yxlan, som ligger mitt emot Furusund i Stockholms norra skärgård. Där hyrde vi övervåningen i en villa. Jag tyckte att det var märkligt med fönsterrutor mellan två rum inomhus. Jag sov nämligen på verandan, som var avskiljd med fönster- och dörrförsedd vägg från villans inre del. Man byggde så för att slippa värma upp verandan vintertid.

1938-arne-i-kopmanholm

På fotot ser man mig hållande en fin segelbåt som jag just hade fått och som jag hade kvar i många år.

En dag promenerade pappa och jag ner till ångbåtsbryggan. Från landsvägen gick en backe rakt ner till bryggan. Medan jag stod nära bryggan fick jag se en pojke, kanske 12-15 år gammal, komma cyklande i full fart nerför backen, ut på bryggan och rakt ner i vattnet, där han försvann med sin cykel. Det kan ha varit en budcykel med pakethållare framför styrstången, men det är jag nu efteråt inte helt säker på. Det fanns ingen annan människa i närheten, och pappa stod och tittade åt ett annat håll. Jag gick genast fram till pappa och talade om vad jag hade sett. Pappa svarade: »Det var väl en vattencykel». Jag blev med andra ord inte trodd. Sedan talade vi aldrig mer om det. Den 30 juli var vi tillbaka i Stockholm för att förbereda återfärden till Frankrike.”

Stockholm den 26 december 2016

Arne B Hultman

 

Har någon av mina läsare hört talas om detta? I så fall hör av er.

Annonser

Ett tänkt Sodaverk på Yxlan år 1746

På en av pärmarna i Birger Ahlréns arkiv står det ”Soude-Werket 1746”. Här har Birger samlat vad man vet om hur det på 1700-talet gick till när det inte blev av med någon fabrik för tillverkning av soda för råvara till dåtidens glasbruk.

Här finns kopior hämtade på olika arkiv och texter med förtydligande av de svårtydda handskrifter med brev i ärendet.

Här är en dåtida avskrift av Yxlöböndernas brev till Kontrollören Kiellstedt:

Tanken var att historien om Sodaverket redan för tio år sedan skulle införas i Hembygdsföreningens årsskrift. Birger ville presentera breven rakt av utan kommentarer, skrivna med våra bokstäver i den form som han hade ”översatt” dem till, och låta dem tala för sig själva. På årsskriftens redaktion var man av den uppfattningen att brevens långa meningar och dåtidens krångliga språk kunde vara för svårt för dagens läsare och bad Anita Bertilsson skriva en sammanfattning av storyn. Hon la in lite fantasi och lite funderingar på lösan grund. Det blev emellertid inte av att införa den i årsskriften då, men så här vad det tänkt:

En fabrik på stranden i Kolsvik. Så kunde det ha blivit. Om inte byborna i Yxlö och Kolsvik år 1745 gått samman och stått på sina rättigheter som kronoskattebönder.

En man vid namn Johan Simon Kiellstedt hade på okända vägar letat sig fram till Yxlan och ville bygga en fabrik på stranden för att tillverka soda till den tidens glas och porslin. Bränna vass och tång i ugnar.

Men kung Fredrik gick bönderna till mötes och byborna fick behålla sin strand och sin tång och vass.

Vilken dramatik som låg bakom brev och händelser på Yxlan i mitten av 1700-talet kan vi bara spekulera runt. Det vittnar breven om som finns bevarade i olika arkiv.

Man måste ta sig friheten att använda fantasin för att fylla i luckorna mellan Kjellstedts brev och böndernas skrivelser.

Vem denne Johan Simon Kiellstadt var vet vi egentligen inte. Han har titeln Controllör – vad det står för är osäkert. Födelsedatum och vart han sedan tog vägen vet man inte heller.

Däremot vet man att denne Kiellstedt 1741 fått privillegium att hitta en lämplig plats för ett sodaverk men har fått avslag för en liknande tillverkning i Göteborg och Kristianstad. Han far då upp till Stockholm och sedan vidare ut i skärgården.

Är det en driftig entreprenör – eller någon som försöker lura av bönderna mark och stränder till en tvivelaktig anläggning? Som skulle sätta spår för århundraden framåt? Marken är s k kronoskatteägor som brukas av bönderna och används för både jakt och fiske av byborna. De som bor på Yxlan och på grannöarna betalar skatt för marken.

Tänker Kiellstedt använda marken utan att fråga? Det sägs att han fått ett muntligt löfte av några han stött på. Eller tar han sig runt i byarna, knackar på i husen och talar om att nu är det en fabrik på gång.

Eller är han vänlig och försöker med övertalning? Det vet man inte. Men vad man vet är att bönderna känner som om den främmande herren och hans sodaverk ska ta marken från dem.

De bestämmer sig att för att protestera mot intrånget och skriva ett brev till Kjellstedt . Skriver de själva följande brev? Förmodligen inte. Kanske är klockaren eller prästen dem behjälpliga?

För det är snirkligt skrivet och på det sätt som krävdes på 1700-talet.

I brevet säger man att man inte sätter sig över kungliga förordningar, men att man inte kan medge något intrång på Kronoskatteägorna. Man avslutat brevet med en förhoppning att det skall lyckas att finna en annan plats för sodaverket. Läs hela brevet här 

Hur det måste ha pratats under möten i den mörka hösten i de små låga husen, Medan talgljusen flämtar och brinner och det sprakar i den öppna härden.

Förmodligen blir herr Kiellstedt förtörnad över böndernas halsstarrighet. Han går av och an i sin kammare med sina knarrande läderstövlar och vill att bönderna ska ändra sig. Nu beslutar han att skriva till kommerskollegium som i sin tur skriver brev till landshövdingen  i februari 1746.

I brevet beskrivs Sodaverket och dess önskade belägenhet på Yxlans ”onyttiga bergudde”. För kommerskollegium har han betonat den stora nyttan av en sådan anläggning och fördelen med dess läge vid Yxlö och Kolsviks stränder. Läs hela brevet här

Från Norr- och Söderöra kommer det nu ett brev till Landshövding Ankarkrona vari man ger sitt stöd för Kiellstedts sodaverk. Läs hela brevet här.

Nu blir bönderna på Yxlan mäkta bekymrade. Nu är det allvar. Det finns en risk att sodaverket ändå blir av trots deras protester.

Det hålls bymöten. Det är slitsamt att klara försörjningen ute på öarna och varje åkerlapp och varje strandmeter är viktiga för att klara uppehället. Tång och vass behövs både för djuren, potatisland och hus och tak. Att bränna det till soda som sedan skulle skeppas iväg till ett fjärran beläget glasbruk vore det samma som stöld från fattiga bönder.

Under tiden skriver Kiellstedt till Kungen en lång promemoria och förklarar nyttan för riket att placera sodaverket på Yxlan och hänvisar till både Yxlöbornas brev och brevet från Norr- och Söderöraborna.Läs hela brevet här

Men Landshövding Ankarkrona tar nu ställning för Yxlö-bönder och tillskriver kommerskollegium.

Han hänvisar till ett uttalande av Kronobefallningsmannen Carl Pohl som säger att jordägarna inte kan fråntagas deras mark så länge de betalar sin skatt. Läs hela brevet här 

Nu får man hjälp av kommerskollegium som skriver till Kungen och tar tillbaka deras tidigare inställning och åberopar Landshövding Ankarkronas uttalande att Kiellstedt inte bör få tillstånd att anlägga ett sodaverk på stranden i Kolsvik. Läs hela brevet här 

Kung Fredrik svarar med ett brev till kommerskollegium daterat den 3 april 1747:

”Uppå Eders underdåniga utlåtande av den 2 mars sistlidna över Kontrolleuren Joh. Sim. Kiellstedt giord ansökning att erhålla en liten udde eller plats av Yxle och Kohlswiks kronoskatteägor uti Länna socken till ett Sodawerks anlägande. Wela wi Eder härmed till Nådigt swar hawa lämnat at som det finnes att jordägarne wid berörda plats eij skola wilja awlåta dem icke heller sådant kan åläggas så länge de derföre sin skatt och skuld wederbörligen erlägga så kan denne Kontrollör Kiellstedt i förenämnda ställd ansökning icke willfaras.”

                                                               Fredrik

 

Glädjen och lättnaden blir stor. Och bönderna som kämpat för sin sak är mäkta stolta.

Det har de all anledning att vara. Hade de fogat sig och sagt ja till planerna på ett sodaverk hade en stor anläggning kanske än i dag missprytt stranden i Kolsvik.

 

Flygplan störtade i Sikmarö

Den 14  juli 1954 står John Tenggren och tittar ut over Sikmarösjön. Plötsligt får han syn på och hör ett flygplan komma på låg höjd. Endast 150 meter, och Tenggren känner igen planet en Typ 78 eftersom han är fanjunkare vid flygflottiljen F2 i Hägernäs.  Efter att ha passerat över honom och 4-500  meter mot sydväst hörs en smäll, en förgasarsmäll och motorn tystnar. Han ser då att flygplanet svänger kraftigt åt vänster samtidigt som det sjunker. Sedan försvinner planet ur syne samtidigt som det hörs ett gaspådrag och en kraftig smäll och han förstår att flygplanet har störtat i skogen.

Ett annat vittne till händelsen var Knut Per Arne Olsson, bosatt i Stockholm, som stod vid sitt fritidshus på Mörtberget i södra delen av Sikmarösjön. Flygplanet kommer då på ca 150 meters höjd strax söder om Sunda och passerar Sikmarösjön mot väster över gårdarna vid Sikmarö. Hans observationer är liknande Tenggrens och ser ej heller nedslaget.

Flygplanet var en Noorduyn Norseman, ett av tre plan med beteckningen Tp 78, som i svenska flygvapnet mellan 1949 och 1959 tjänstgjorde som transportflygplan.  Standardbesättning för en Tp 78 som ambulansflygplan var en flygförare samt färdmekaniker, och som regel medföljde en läkare och en sjuksköterska för att vårda patienten.

Sikmaröflyget
Ett flygplan av typen Noorduyn Norseman

Programmet  för dagens flygning var att utföra en orienteringsflygning inom området F 2 – Furusund – Svartlöga – Kallskär – Runmarö –F 2. Fanjunkare Karl Axel Olof Arbin var pilot och Fanjunkare Bo Siggeson Kirsten tjänstgjorde som signalist. Som passagerare medföljde praktikanterna Jan Holmgren och Hans Thorsén.

Efter starten följde man Furusundsleden upp mot Furusund. Strax före Furusund steg man till 150 m. Signalisten skötte orienteringen och över Furusund svängde planet åt höger och flög sedan söderöver Blidösund mellan Yxlan och Blidö. När man kom i höjd med missionshuset på Blidö svängde föraren och flög in över Blidö. Höjden var härvid c:a 150 m. Kirsten uppfattade  denna manöver som att föraren ginade över Blidö för att flyga mot Kallskär. Han tog därför fram sin transportör för att ta ut färdlinjen mot Kallskär. Flygplanet saknade telefoniförbindelse mellan föraren och signalisten. Kirsten vet därför inte hur flygplanet manövreras, eftersom han är upptagen av sina beräkningar i sjökortet, förrän han konstaterar, att motorn hostar i samband med en vänstersväng. Högst en minut hade då gått sedan föraren svängde in över Blidö. Flygplanet sjönk hastigt nedåt i svängen men låg rätt på vingarna under sista delen av flygningen. Föraren försökte hela tiden få igång motorn, vilket först lyckades när flygplanet nästan var nere bland träden. Kirsten kan inte erinra sig om vänstersvängen påbörjades innan motorstörningarna uppträdde, men tror att det skedde ungefär samtidigt. Han iakttog heller inte, om bränslevarningslampan lyste. Sedan minns han intet mera förrän han befann sig bland spillrorna under flygplanet.

78002red2012-10-18IMG_0542

Resterna av flygplanet låg på bergig mossklädd mark i gles ungskog. Före nedslaget ”plöjdes” en gata av c:a 85 m längd i gles skog. Redan i början av gatan har vingspetsarna slagit av c:a 15 cm av tjocka stammar, medan de centrala delarna kapade klenare träd. Främre delarna av flottörerna var bortslitna och stöttorna knäckta. Vingarna brutna och delvis avklädda. Taket över förarhytten nedtryckt över förarplatserna. Kroppen var tillknycklad och hoptryckt på flera ställen. Motorn nedtryckt i marken, propellerhuset spräckt och bladen böjda i spetsarna.

78002red12012-10-18IMG_0537

Alla fyra undkom oskadade, endast en av passagerarna hade fått ytliga blessyrer. Flygplanet totalhavererade och kasserades. (Vid Jämtlands flyg-och lottamuseum finns en Norseman Mk.VI (c/n 649) bevarad och den är målad och märkt som den havererade 78´an.)

Ur teknisk rapport över haveriet finns följande utlåtande och beslut:
Haveriet har med största sannolikhet förorsakats av att föraren inkopplat fel bränsletank. Indisciplinär flygning har icke förelegat. Planläggningen av flygningen borde ha gjorts så att bestämd flygväg angivits och icke såsom orienteringsflygning inom ett område.
Målet hänskjutes till åklagaren
.”

Till  Chefen för  Kungl. Roslagens  flygkår:

”Härmed meddelas att hit inkommen utredning angående haveri den 15 juli 1954 med fpl typ Tp 78 ej föranleder någon åklagarmyndighets vidare åtgärd då det av utredningen ej kan klarläggas att Arbin genom försumlighet varit vållande till motorstörningen och det til följd därav inträffade haveriet.

                    Stockholm den 10 augusti 1954

                   Åklagarmyndigheten i Stockholm”

 

Text och bilder är hämtade från Svenskt Flyghistoriskt Forum http://forum3.sff.n.se/viewtopic.php?f=113&t=12430