Strindberg hyrde hos en skomakare i Furusund 1899

 

Skomakar-Janne var ett känt begrepp i Furusund på 1800-talet. Men vem var han egentligen? Var det hos Skomakar-Janne som August Strindberg hyrde? Nej det var det inte.

I Ester Grönblads bok om Furusund finns ett foto tagit i Källarbacken vid sekelskiftet. (Pl. 9) Det måste vara sonen Johan Johansson 1828-1906. Fadern Johan Johansson 1794-1865 var också skomakare i Furusund.

 

 

I födelseboken för Länna 1776-1829 står det att även Skomakar-Jannes farfar var skomakare, Johan Ersson, som angavs bo i Bergshamra, vilket strukits över och man skrivit ”Winter’s” som jag tolkar ”borta hos/vid Winter”. Båtsmannen hette då Matts Winter. Skomakaren bodde vid dödsfallet i Winterstorpet i Länna men var alltså inte båtsman som Ester Grönblad anger. Därav kallades Skomakar-Janne för Winter-Janne

Enligt kyrkböckerna har det bott sju skomakare i Furusund.

Tre av dem hette Andersson. 1832 föddes Hans i Anderslöv i Skåne, 1849 föddes August i Frötuna och 1862 föddes Anders Gustaf i Fredsberg i Skaraborgs län.

I Ester Grönblads bok om Furusund kan man läsa att skomakaren som Strindberg hyrde hos var medlem av missionsförsamlingens styrelse på Köpmanholm. Kollar man i församlingens matrikel, framgår det att det är August Andersson.

August Andersson var född i Mutsunda, Frötuna förs. 14 maj 1849. Föräldrarna var bonden Anders Ersson och hustrun Cathrina Olsdotter. 21 dec 1880 gifter sig August i Blidö kyrka med Sofia Vilhelmina Nordberg född i Norrtälje 6 april 1854 och flyttar 18 april 1881 till Furusund. Deras första barn David föds 20 juni 1881 men blir endast tre månader gammal. De får ytterligare två barn:

Lilly Sofia född 15 maj 1883, gift med Kornelius Isidor Pettersson Blidmark född 3 febr 1880 på Norröra, de får tre barn Gösta och Bengt som är ogifta och Ingrid Sofia som endast blir fyra år gammal.

Martin August född 7 mars 1889, som blev tullvaktmästare och dog i Stockholm 30 juni 1923. Han var gift och sedermera skild från Agnes Ottilia Magnusson född 9 sept 1895 i Lysekil och dog i Sofia Stockholm 12 november 1961.

Således har jag inte kunnat finna några nu levande ättlingar efter skomakare August Andersson

Det var alltså hos skomakaren Anders Andersson som Strindberg hyrde. Rummet som var en tillbyggnad till den ursprungliga stugan är nu återställt som det såg ut vid förra sekelskiftet. Skomakarstugan ligger på Förängsvägen nr 7.

Annonser

Gravstenen i kyrkgolvet

Många fötter har trampat på gravstenen inne i Blidö kyrka. Men hur många kyrkobesökare har tänkt på vem det kan vara som ligger där sedan mitten av 1700-talet. Det är en intressant historia som behöver berättas för människor som bor eller färdas härute idag. Olika delar av historien har jag hämtat från Ester Grönblads bok om Furusund och från Birger Ahlrén som skrev 1989 i hembygdsföreningens årsskrift om gravstenen i Blidö kyrka.

1758 bestämde man att göra ny bänkinredning i kyrkan och att man skulle byta ut trägolvet mot tegelgolv under bänkarna. I det sammanhanget passade Casper Eveler, som hade tjänst i Furusund som bokhållare, på att köpa sin gravplats och iordningställa densamma. Han hade därvid även införskaffat stenen som samtidigt placerats i golvet. Inskriptionen lyder:

 

CASPER DAVID

EVELER

FÖDD ÅR 1703 DÖD 17

PÅ FURUSUND

HVAREST HAN

FRÅN ÅR 1737 TIÄNT

ÄRLIG, FLITIG OCH TROGEN

 

Och där låg stenen och väntade på att Eveler skulle gravläggas. Dödsåret saknas, det blev aldrig ditknackat!

Det skulle bli Birger Ahlrén som löste gåtan vilket år Eveler dog. Det var vid ett tillfälle då han sökte ett mål i Domboksprotokollen för 1762 som han helt plötsligt finner ett testamente, där det framgick att Eveler dog 24 april 1762.

Ur testamentet kan man under punkt 4 också läsa det som berör hans gravplats i Blidö Capel:

”För mitt lägerställe och vilostad uti Blidö Capell, vilket jag på egen bekostnad bygga låtit, skänker jag till nämnda Capell femtio plåtar eller 300 daler kopparmynt, dock med det förbehåll att nämnda summa ej före måtte bli utkrävd före än mina gäldenärer betalat sina skulder till sterbhuset.”

Furusund den 23 april 1762

Caspar Eveler

Enligt kyrkoräkenskaperna för budgetåret 1763-74 var kyrkokassans inkomster 619 daler 12 öre kopparmynt inrymmande de detta år den 3 juli inlevererade testamentspengarna 300 daler kopparmynt.

Utgifterna för den nya bänkinredningen och tegelgolvet uppgick till 734 daler kopparmynt.

 

Ett gåtfullt drama i Köpmanholm 1938

Det är alltid roligt att få kommentarer till det man har skrivit. Också att få frågor, som inte alltid är så lätta att svara på.

För några dagar sedan fick jag frågan om jag hade hört om någon som hade cyklat rakt ut i Blidösundet. Det hade jag inte, men så här gick det till:

”Under slutet av juni och hela juli månad 1938 semestrade mina föräldrar, min lillasyster Anita och jag i Sverige. Vi var utlands-svenskar i Frankrike och bodde i Neuilly-sur-Seine, som är en förort till Paris. Jag var fyra ½ år gammal och Anita ett år. Den 25 juni anlände vi till min farmor och farfar i Saltsjöbaden. Den 5 juli reste vi vidare med ångbåt till Köpmanholm på ön Yxlan, som ligger mitt emot Furusund i Stockholms norra skärgård. Där hyrde vi övervåningen i en villa. Jag tyckte att det var märkligt med fönsterrutor mellan två rum inomhus. Jag sov nämligen på verandan, som var avskiljd med fönster- och dörrförsedd vägg från villans inre del. Man byggde så för att slippa värma upp verandan vintertid.

1938-arne-i-kopmanholm

På fotot ser man mig hållande en fin segelbåt som jag just hade fått och som jag hade kvar i många år.

En dag promenerade pappa och jag ner till ångbåtsbryggan. Från landsvägen gick en backe rakt ner till bryggan. Medan jag stod nära bryggan fick jag se en pojke, kanske 12-15 år gammal, komma cyklande i full fart nerför backen, ut på bryggan och rakt ner i vattnet, där han försvann med sin cykel. Det kan ha varit en budcykel med pakethållare framför styrstången, men det är jag nu efteråt inte helt säker på. Det fanns ingen annan människa i närheten, och pappa stod och tittade åt ett annat håll. Jag gick genast fram till pappa och talade om vad jag hade sett. Pappa svarade: »Det var väl en vattencykel». Jag blev med andra ord inte trodd. Sedan talade vi aldrig mer om det. Den 30 juli var vi tillbaka i Stockholm för att förbereda återfärden till Frankrike.”

Stockholm den 26 december 2016

Arne B Hultman

 

Har någon av mina läsare hört talas om detta? I så fall hör av er.