Rödsot i Blidö socken 1808-09, 50 döda.

 

Vid genomgång av Husförhörslängden för Furusund i början av 1800-talet blev jag varse att nästan en hel familj utraderades av rödsot. Fadern Johan Rosenlund och tre minderåriga barn dog i december 1808. Endast modern klarade sig.

Rödsot eller dysenteri som sjukdomen numera kallas, är en tarminfektion som ger blödningar i tarmen och som leder till döden. Denna fruktade farsot härjade periodvis i Europa, inte minst i krigstider. I Sverige rasade en svår rödsotsepidemi åren 1773-84, då cirka 15 000 personer per år dog i farsoten – d.v.s. under perioden sammanlagt 180 000 människor. Andra stora rödsotsepidemier inträffade 1808-13 med sammanlagt 50 000 döda.

Genom att gå till boken över döda i socknen upptäckte jag att en epidemi slog till i Furusund och Köpmanholm från december 1808 till mars 1809.

Den första insjuknade och avlidne var en 22 årig man från Övernäs by i Jomala socken på Åland. Han dog 5 september 1808 och efter honom förekom enstaka ströfall på Söderöra och Svartlöga. Men i början av december samma år slår det till i Furusund. Först hos familjen Rosenlund och sedan drabbas närmare femtitalet barn och vuxna i området Furusund/Köpmanholm och huvudsakligen där.

1808-09 var på många sätt svåra år för Sveriges befolkning. Kriget i Finland skördade många människoliv, i fält oftast på grund av sjukdomar. Ibland kunde fältsjukan även drabba hemmabefolkningen. Det var troligen så rödsoten slog till i Blidö socken 1808-09.

Läs även om Lantvärnet 1808-09

 

Annonser

När bomberna föll över Blidöbygden

Ryska bomber 1944

Det var mot slutet av andra världskriget på kvällen den 22 februari 1944. Det hördes ljud som uppfattades som kanonmuller från krigshandlingar österut över havet. Det var inte helt ovanligt, det hade man hört förr. Men vid 21-tiden föll nio bomber över Blidö och Yxlan. Stor oro uppstod och fruktan att kriget kommit så nära. En av bomberna hade träffat en elledning så det blev strömlöst och mörkt. Ingen kontakt med omvärlden, man kunde inte få besked via radion vad som hände. Förskräckta öbor upptäckte bombkrevader bara ett 100-tals meter från bostadshusen. Men inga människor hade kommit till skada.

Senare bekräftades det att det var ryska bombplan som släppt bomber även över södra skärgården, i Stockolm ved Eriksdalsbadet , men även i Södertälje- och Strängnästrakten.

img242

Man kan följa de ryska planen över Stockholmsområdet. Något irrande över Blidöbygden? Bild från SvD 24/2 -44

Tidningarna spekulerade i varför ryssarna bombat. Felnavigering, tappade bomber, bränslebrist och behov att minska vikten mm framfördes som tänkbara orsaker.

Att ryssarna den natten bombade Åbo och Mariehamn omnämndes i Svenska Dagbladet den 24 februari. I boken ”Havsbandslinjen i Stockholms skärgård 1933 – 1945” skriver Urban Sobéus följande: ”Efter att ha studerat svensk försvars- och säkerhetspolitik och Ålandsfrågan inför denna bok tycker jag personligen att anledningen är klar. Det var en medveten handling och varning från Sovjetunionen till den svenska regeringen och militärledningen. I Sovjetunionen visste man om vår inställning till Finland och Åland och våra förberedelser att komma finnarna till undsättning. Kriget var nu inne i ett slutskede och Sovjetunionen ville inte att Sverige skulle ställa upp på Finlands och Tysklands sida bland annat genom att överföra trupp till Åland. Så blev ju som bekant inte fallet. Kanske uppfattade vi hotet på rätt satt.”

Ovannämnda bok av Sobéus har tidigare presenterats i ett fylligt referat i Blidö Sockens Hembygdsförenings årsskrift 2001. Sök bland föreningens årsskrifter, det finns även andra intressanta artiklar, klicka här

Landtvärnet 1808-09

Den som vill söka i kyrkböckerna för Blidö socken före 1807 blir besviken då de inte finns! Även ett glapp finns mellan 1823 och 1844.

När jag i kyrkböckerna letade efter den först kände Sjöblom i Oxhalsö by på Blidö stötte jag f d Lantvärnisten Carl Petter Sjöblom som var född i Karlskrona 1789. Carl Petter dyker upp i Stockholms skärgård 1806 som dräng på Vidinge och Sundskär.

Varför Lantvärnet?

Det var i början av 1800-talet. Man hade i Sverige tagit intryck av de franska revolutionskrigen och konstaterat det svenska indelningsverkets största brist; saknaden av reserver. Då Finland 1807-08, då en del av Sverige, var hotat av Ryssland föreslog generalmajor Philip von Schwerin att 150 000 man i åldern 18-35 år skulle uppbådas, eftersom en stor del av den reguljära armén redan sänts till Finland. Den 21 februari 1808 anföll ryska trupper Finland. Kung Gustaf IV Adolf gav den 14 mars befallning, att ”hwarje ogift och med friska lemmar försedd yngling mellan 18 och 25 års ålder af vad stånd han wara må, som icke förut som Soldat, Båtsman, Fördubbling eller Reserve sig låtit inskrifva eller annars i Wår eller Rikets tienst ingått, at hålla sig redo och färdig at för Fosterlandets frelsning til Wapen gripa, enär Wi därom skulle finna nödigt, at Wår ytterligare Nådiga befallning utfärda”. Dessutom anbefalldes Landshövdingarna insända sockenvis uppgjorda listor på dessa unga män till kungen.

Organisationen tar form

Drygt en månad efter, den 26 mars, utfärdade kungen ett ”Kongl. Bref” som innehöll föreskrifter för organisationen. 51 bataljoner om tillsammans 30 500 man skulle tas ut. Upplandsbrigaden skulle bestå av fyra bataljoner, två vardera från Stockholms och Uppsala län. Varje bataljon bestod av fyra kompanier om vardera 150 man. Uppsala läns första bataljon skulle förläggas i Enköping och den andra i Uppsala, Stockholms läns första bataljon på Drottningholm och den andra i Södertälje. Den 29 april bestämdes att 160 man av Stockholms läns Lantvärn från närmaste trakter genast skulle inställa sig i Stockholm för att utgå som besättning på kanonsluparna.

Carl Petter bland de som mönstrar

I ”Mönstringsrulla öfver Waxholms och Fredriksborg Commenderingar af Kongl. Lantvärns Brigads 3.dje och 4.de Bataljoner imönstrade den 12.te, 13.de och 14.de Maij 1808” sammanlagt 423 man fördelas på 3.dje och 4.de bataljonen. Carl Petter Sjöblom som senare under några få år bodde i Oxhalsö på Blidö återfinns i rullan där han får nr 21 i 3.dje bataljonen. Han beskrivs som hemmahörande på Sundskär i Frötuna Socken, bondeson, 18 år och född i Karlskrona.

Insats i Finländska skärgården

Ett fåtal Lantvärnister deltog i strid. Upplandsbrigaden beordrades emellertid redan ett par veckor efter mönstringen i Vaxholm, att bege sig till Grisslehamn för att därifrån avgå till Åland. Enligt en Generalorder den 18 juni 1808, skulle en landstigning skyndsammast verkställas på Levo udde en halv mil från Åbo, mitt emot sundet mellan öarna Kuusisto och Kakskerta. Till detta beordrades Uppsala läns Lantvärnsbataljoner under Överstelöjtnant Wrangel för att ”bemästra” sig dessa öar. Första bataljonen under bataljonschefens eget anförande landade på Kuusisto. Andra bataljonen landade på Kakskerta. Så snart Kakskerta var tagen avdelades hälften av truppen för att inta ön Satava. Packningar skulle ej användas. Medan första bataljonen var på Kuusisto kom en order, som innebar att bataljonen genast skulle lämna ön. 100 man lämnades kvar varav 20 skickades till yttersta udden för att ställa sig under eskaderchefens order. De resterande 80 kvarstannar på Kuusisto som säkerhet för 800 man som låg i landstigningsbåtar vid stranden. De övriga i bataljonerna landsteg vid Levo brygga på samma ställe där armén landstigit och följde den. Klockan halv fem på morgonen den 20 juni landsteg bataljonerna på Levo udde och klockan 5 började den andra drabbningen. De deltog i denna till klockan 12, då återtåget inleddes tillsammans med den övriga kustarmén. De som lämnats på öarna återkallades och avseglade till Nauvo. Första bataljonen deltog i ytterligare en drabbning på ön Kimito den 2 augusti, som varade i 7 timmar. Den övriga brigaden hade avseglat från Jungfrusund den första augusti.

Hur gick det för pojkarna?   

Det allmänna omdömet om Lantvärnet är att det rådde stor brist på övning och utrustning. Många blev sjuka, och endast ett fåtal kom att deltaga i strid. Till en början fanns det knappt 7000 gevär tillgängliga. Inte heller fanns det någon beklädnadsutrustning, utan man fick använda sina egna kläder. Kronan tillhandahöll endast ett vitt band och en gul ståndare i hatten. Först den 23 juni 1808 fastställdes uniformen, men utrustningen var klar först efter nyåret 1809.

Många var det emellertid som inte kom hem med livet i behåll. Svält och kyla hade gjort att många blev sjuka. Under vintern led över hälften av ”Lantvärnssjukan” som krävde många offer; var femte man dog under tjänstgöringstiden. Dessbättre hemförlovades huvuddelen av Lantvärnet redan i april 1809, efter att kungen hade avsatts och fred slutats med Ryssland. 1812 infördes den s.k. beväringsinrättningen.

F d Lantvärnistens senare öden

Carl Petter Sjöblom hörde till dem som kom hem. Vi finner honom som dräng på öarna utanför Rådmansö. 1816 flyttar han till Oxhalsö by och blev dräng hos Per Lännman. Dennes dotter Greta och Carl Petter fann tycke för varandra och gifte sig 1817. 12 december 1818 föds en son som också får namnet Carl Petter. Lyckan blir dock inte långvarig. Bara tre månader senare, den 21 mars 1819 drunknar den unge familjefadern. Vid samma tillfälle drunknar även båtsman John Norling Ringbom från Oxhalsö. Av bouppteckningen efter Carl Petter Sjöblom framgår det att han hade 1/32 dels mantal i Oxhalsö by, men hade även skulder. Av större belopp var han skyldig 157 Riksdaler till Johan Sjöberg i Oxhalsö.

I början av 1820-talet är änkan piga hos gamle Eric Ersson i Oxhalsö. Hon dör 1835. Sonen blir senare båtsman i Sunda från 1847-55. Det torpet hade nr 18 och båtsmannen där hette Fogel. Där gifte han sig med Anna Kajsa Ersdotter från Länna och fick fem barn: Johan, Frans, Karl Axel, Reinhold och Anna, som kallades Fogel-Anna och blev mormor till min svärmor.

Källa: Krigsarkivet. Ortnamnen var i arkivets handlingar blandat svenska och finska. Jag har valt att använda finska namn bortsett från Åbo och Jungfrusund.